Reflektion av Emanuel Claesson

5 oktober 2017

En stunds andhämtning. I över två år har vi varit på turné med Kentaur nu, on and off. Vi sliter med logistik. Timmar i bil. Släpar scenografi in och ut ur en oändlig rad av teatrar och kulturhus. Blir griniga och trötta ibland. Vi kämpar för att varje gång skapa pjäsen på nytt, hålla karaktärerna levande och inte tappa bort några nyanser på vägen.

Men sen är det allt det där andra. Det där som pjäsen petar i. Sexuellt våld. Övergrepp. Mobbing. Ansiktena på alla de tusentals elever som sett föreställningen och som vi haft gruppsamtal med blir allt suddigare. Men deras berättelser framstår allt mer tydliga. Vi har lärt oss känna igen de dröjande stegen hos de som vill stanna kvar för att prata om något. Hon som våldtogs av pojkvännen. Hon som blev smygfilmad i duschen. Han som efter nio år av mobbing inte ville leva längre. Hon som fick skolpersonalen emot sig när hon ville anmäla de sexuella trakasserierna. Överallt liknande berättelser.

Det verkar inte spela någon roll vilken väg vi styr turnébilen åt. Avgrunden väntar överallt. Det gör mig så förbannad att tänka på orten där skolpersonalen stoppade vår föreställning med argumentet att vi bara skulle röra upp onödiga känslor. Eller inköparen från Blekinge som först hyllade vår föreställning men sen förklarade att de inte kunde köpa in den till sin ort, eftersom de minsann inte hade några problem med sånt här på sina skolor. Deras tystnad är våldets bästa vän.

Men det går inte att kalla det tröstlöst. Inte när man får prata samtycke med så många fina och smarta kids. Inte när någon berättar att hon eller han blivit inspirerad att polisanmäla ett övergrepp eller konfrontera sina mobbare. Det känns som att de senaste årens feministiska våg ändå har skapat en större motståndskraft än den jag själv minns från skolans korridorer.

En massa skit. En massa hopp. På söndag ger vi oss ut igen, mina vänner.

Emanuel Claesson, skådespelare i Kentaur

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *