Teater och övergrepp i skolan.

Mats Wahl
April 2018

Nittonhundrasjuttioåtta publicerade jag ”På spaning efter växandets punkt”. Boken gavs ut av Liber, omfattar drygt tvåhundra sidor och har underrubriken ” Handbok i praktisk pedagogik.” Boken handlar om mitt mångåriga lärararbete med destruktiva och självdestruktiva ungdomar.

Den blev populär och kom att bli kurslitteratur på merparten av landets lärarutbildningar. Sedan tjugoårsåldern hade jag utan pedagogisk utbildning försörjt mig som lärare. Nu bjöds jag till skolor för att leda studiedagar.

Nittonhundraåttio publicerade jag romanerna ”Hallonörnen” och ”Honungsdrömmen, ” den ena hos Rabén & Sjögren, den andra hos Liber. Strax blev jag bjuden till skolor för att göra författarbesök. Jag reste över hela landet. Syftet med besöken var att stimulera högstadieelevers lust att läsa och skriva. Mina första författarbesök genomfördes nittonhundraåttioett, de senaste gick av stapeln i Åbo tjugohundrasjutton.

Förutom otaliga skolor i Sverige har jag besökt ett avsevärt antal i Tyskland och Finland. Vid några tillfällen har jag varit bjuden till skolor i Norge, Danmark och Österrike. En gång var jag bjuden till Svalbard. I personalrummet stod en laddad studsare eftersom det hände att isbjörnar närmade sig skolgården.

Med detta sagt: jag har sett många skolor och utfört arbete i väldigt olika skolmiljöer. Mina arbetsinsatser har bestått av studiedagar för personal, föreläsningar, skrivarkurser för elever och otaliga författarbesök. Teaterpjäsen Kentaur har rötter i de här erfarenheterna.

I början av nittonhundranittiotalet hade jag en dag i uppgift att leda en studiedag i en högstadieskola. Skolan hade jag arbetat i vid tidigare tillfällen och verksamheten tycktes tämligen välfungerande. För den tillfällige besökaren gick det att se att man i skolvardagen hade en del svårigheter, men man var beredd att prata med varandra om hur arbetsklimatet skulle kunna utvecklas.

Mot slutet av studiedagen säger en kvinna att hon har en sak som hon vill berätta:

     I förgår, när jag gick genom skåphallen, var jag med om någonting obehagligt. Borta vid de sista skåpen stod ett halvdussin pojkar i ring. Det var Store Magnus och hans hov. Inne i ringen såg jag Karin Lindgrens hårtofs. Pojkarna skrattade på sitt bullrande vis och jag fick för mig att Karin inte kände sig fri att gå därifrån. Ett ögonblick var jag på väg bort mot gruppen för att fråga om allt var som det skulle, men så hejdade jag mig. Jag har haft så många konflikter med Magnus. Han har bara blivit mer och mer otrevlig och jag var rädd för att närma mig gruppen. Karin såg mig och kunde ha ropat på mig om hon velat, fast jag är nog inte den hon helst ber om hjälp. Min lektion i åtta A skulle just börja, så jag gick därifrån. Efteråt har jag tänkt på det här och på mig själv. Jag skäms för att jag inte ordentligt tog reda på hur Karin hade det. Nu undrar jag om ni andra också kan bli rädda i skåphallen.

   Det blir tyst i gruppen och efter en stund fortsätter kvinnan som berättat om Karin:

     Det obehagliga är att jag tycker att jag svek Karin. Jag har haft många konflikter med henne och just därför tycker jag det var fel av mig att inte ta reda på vad pojkarna höll på med.

   En gravid kvinna håller händerna knäppta på den runda magen och säger:

     När jag ser store Magnus och hovet går jag åt ett annat håll.

Någon säger att det är generöst och modigt av berättaren att dela med sig det här, varefter slöjdläraren beskriver en episod med kniv i slöjdsalen. Själv säger jag att i en skola där man på det här personliga och öppna viset kan prata om olika svårigheter lär man ha goda möjligheter att hantera de bekymmer som finns. Någon vecka senare läser jag i den nyligen publicerade ”Livets Ax” av Sven Delblanc.

Stark var känslan av maktlöshet, detta att förvandlas till kentaur, hjälplös ryttare på sitt eget kön, vilseförd i vild karriär av en drift som var starkare än allt.

Att inte kunna gå utomhus utan att drabbas av erektioner, som skamligt bulnade i byxan…

Vi pojkar hade en hemlig ordlista för könets galna påfund, som vi underkastade oss med en blandning av stolthet och förtvivlan. Vårt hemliga språk har sjunkit i glömska, dock minns jag ordet ”  bussfjong”, beteckning på den ofrivilliga erektion som alstras av vibrationerna i ett fordon. Man var utlämnad åt sitt kön och hjälplös.”

Erfarenheten av samtalet om Karin och pojkarna smälte samman med läsningen av Sven Delblancs självbiografiska roman och jag skrev Kentaur på några veckor. Pjäsen hade urpremiär på stadsteatern i Borås nittonhundranittiotre. Något år senare spelades den på en liten teater i Danmark, därefter frågade ingen efter pjäsen.

Vid den här tiden hade jag en agent. Hon tillskrev ett antal teatrar och föreslog att man skulle spela Kentaur. Ingen teater ville ha pjäsen. Några tillfrågades om varför de inte ville spela en dramatisk berättelse om vilsegången ungdomlig sexualitet – man kunde tycka att skolor borde vara intresserade. Teatrarna svarade genomgående att skolor inte vill se den här sortens teater. Skolorna påstods tycka att samtalen runt pjäsen blev för svåra.

2015 hade Kentaur premiär på Göteborgs dramatiska teater. När detta skrivs har uppsättningen spelats etthundra gånger och skådespelarna har genomfört ett otal samtal med ungdomar som sett pjäsen. De flesta föreställningarna har spelats i skolor. Uppenbarligen har någonting förändrats vad gäller beredskapen att hantera samtal om sexuell utlevelse och sexuella övergrepp.

Det finns teaterpjäser av olika slag och man kan ha teater till både det ena och det andra. När mina föräldrar nittonhundrafemtionio tillsammans med vänner gick till Oscarsteatern i Stockholm för att se My Fair Lady med Jarl Kulle och Ulla Sallert sökte man social samvaro och avkoppling. George Bernard Shaw hade man inte hört talas om. Pygmalion inte heller. Att pjäsen, framförd som musical, skulle handla om något som berörde den egna familjen – socialt uppåtstigande och social anpassning till nya normer – tror jag inte att man funderade på. Sexton år gammal hade jag en flickvän som ville att vi skulle se Tartuffe på Stockholms stadsteater. Jag hade aldrig varit på teatern förut. Tartuffe spelades av Anders Ek. När han talade sprutade saliven ur hans mun och på tredje bänk fick man ducka. Relationen med flickan tog slut, men min kärlek till teatern har vuxit och utvecklats.

Skolans förhållande till teatern tycks variera. I somliga kommuner finns ett välfungerande system för teaterbesök, på andra ställen är det lite si och så både med intresset och med tankarna om kontexten.

Frågan om kontexten är en bra fråga att väcka och hålla levande. Varför ska man i skolan lägga tid på att försöka förstå en konstform som är mer än tvåtusen år gammal?  Borde man inte i stället använda den dyrbara skoltiden till att lära ut programmering eller åtminstone hur man analyserar en film?

Handlar teater i skolan om att försöka förstå en konstform som är mer än tvåtusen år gammal? Ja, det tycker jag, bland annat. Mina föräldrar kunde nittonhundrafemtionio glädja sig åt att de i teatersalongen såg Sallert och Kulle blott tjugo meter bort. Det är helt legitimt. De var vuxna människor. Det är däremot inte legitimt att i skolan syssla med det som är ren underhållning. I skolan ska gälla att man lär sig saker, man studerar fenomen och man utvecklar förståelse. Studierna kan bli lustfyllda och för somliga till och med roliga – på ett villkor – att det finns pedagoger som förstår ämnet och kan öppna upp det så att fördjupningsarbetet blir givande och i bästa fall roligt.

Under några år hade jag glädjen att i samarbete med Stockholms stadsteater och Strindbergs intima teater genomföra ett antal studiedagar för lärare på temat ”Så fungerar dramatik.”

På hemsidan storyland finns texten så fungerar dramatik som är användbar. ( Nedladdningsbar, åtta sidor ) Texten kan med fördel användas då en skola vill arbeta med Kentaur.

Man ser pjäsen, läser pjästexten, läser den åttasidiga artikeln samt undersöker på vilket sätt Kentaur är skriven eller inte skriven i enlighet med de tankar som presenteras i ”Så fungerar dramatik.”

I en elevgrupp finns alltid några som är mer intresserade än andra. Det är meningsfullt att uppmuntra de här eleverna att själva skriva och kanske framföra en dramatisk text som handlar om en situation som kan uppstå i skolan, en situation som alla kan känna igen, men som kan hanteras på helt olika sätt.

I Kentaur gestaltas problematik som inte sällan finns i skolan och ofta på andra ställen i samhället. När det här skrivs 5 april 2018 berättas i Svenska Dagbladet att ”Hela 6 av 10 svenska börsbolag upplever att sexuella trakasserier eller närmanden förekommer i affärssammanhang. Detta enligt en ny undersökning, där 100 börsbolagschefer har intervjuats. Samtidigt är många chefer självkritiska kring hur sexuella trakasserier har hanterats.”

Att man i skolan arbetar ämnesövergripande och under en tid fokuserar på sexuell lust, sexuell utlevelse, sexuell gränslöshet och sexuella övergrepp är rimligt och nödvändigt. Sexualiteten är en grundläggande funktion i allt mänskligt liv. Hanterandet av sexualiteten är central i alla civilisationer.

Att sexualiteten sätts i ett sammanhang som är socialt och psykologiskt är nödvändigt och önskvärt. Sexualiteten som biologisk funktion är en sak, sexualiteten som psykologiskt och socialt fenomen någonting annat. Pjäser som Fröken Julie, Romeo och Julia och Kentaur kan användas som startpunkt för resonemang. Studier av dynastier och kungahus kan ge historisk och social bakgrund till frågor om kontroll av sexuell utlevelse. Lyriken och prosakonsten är full av berättelser om åtrå och åtråns komplikationer.

P O Enquists roman Livläkarens besök kan till exempel utgöra underlag för många olika sorters samtal i flera ämnen.

Olika sorters samtal kan föras kring till exempel W H Audens dikt O Tell me te Truth about Love och Philip Larkins Annus mirabilis. Vem översätter Audens dikt på ett texttroget vis? Vem kan ge Larkins dikt om år 1963 en dräkt som passar det år som är vårt år just nu? Möjligheterna till fördjupningsstudier är oändliga. I populärmusiken finns hur mycket som helst som kan bearbetas, översättas, sjungas och utgöra underlag för samtal i studiet av franska, tyska och spanska.

Kentaur kan användas då man i en skola – eller på vilken arbetsplats som helst – vill föra samtal om sexualiteten som bekymmer och glädjeämne i den sociala samvaron.

En möjlighet i skolor är att utgå ifrån någonting som jag satte samman då jag för ett tiotal år sedan ledde studiedagar för brandpersonal som arbetade med anlagd skolbrand. På storyland kan du läsa Skolan som slutade larma,  Skolbrand anlagd under dagtid, Filmen Rök, Anlagd skolbrand, När det brinner i skolan artikel 1 och artikel 2.

Larmspiralen bygger på tre hypoteser:

  • Larmspiralen beskriver en situation av upptrappning.
  • Varje beteende i larmspiralen utgör en form av kommunikation, vi kan kalla beteendet en handlingsbaserad retorisk figur.
  • Den organisation som vill slippa de mest skrämmande inslagen i spiralen bör ingripa på ett tidigt stadium.
  • Vilken kommunikation kan finnas i Larmspiralens första fenomen, Grovt språk?

Grovt språk används ofta i två syften:

  • Som förolämpning och definition av en relation. Ofta sexualiserat.
    ( Du är en jävla fitta, löskuk, hora, bög, ett jävla skitarsle eller snorkuk.)
  • Som beskrivning av en relation eller en hållning till någon:
    ( Hon sägs vara en hora, torrfitta eller runkobjekt. Han är en löskuk, smygbög eller nanokuk. )

När jag hör skolpersonal tala om grovt språk hör jag i allmänhet påståenden om individer. Vissa elever sägs använda ett kränkande språk. Utan tvekan är vissa personer mer benägna än andra att använda grovt språk, men det finns skäl att vidga perspektivet. Ett perspektiv är det gruppsykologiska.

Skolan är en organisation. I skolans organisation är en fjortonåring elev. Familjen är också en organisation. I familjeorganisationen är fjortonåringen barn. Vad kommer det sig att den elev som kallar en klasskamrat för fitta och fröken för hora knappast skulle använda samma uttryck hemma vid köksbordet? Vad kommer det sig att det ter sig rimligt, attraktivt och kanske statushöjande att använda de här orden i klassrummet eller i skolkorridorerna? I skolan har eleven två roller, barn och elev, på samma gång.  Elevrollen skall – tycker jag – i skolsammanhanget vara den överordnade.

I skolorganisationen ingår eleven så gott som alltid i en storgrupp – klassen. I varje grupp, mindre som större, pågår – det gäller alla grupper – ett sökande efter ledaren. Varje grupp vill, utan att artikulera det och ofta utan att vara medveten om det, urskilja vem som är gruppens anförare.

När man i en grupp inte kan urskilja eller förstå vem som är ledaren utbryter ett ångestdrivet sökande. I stället för att ägna sig åt huvuduppgiften – att lära sig svenska, matematik eller engelska – börjar man hantera den ångestdrivna uppgiften att fastställa vem som är gruppens anförare. Därvid vill gruppen omedvetet påbörja en undersökning i syfte att få veta hur ledarskapet i gruppen ser ut.

I det omedvetna och därför oartikulerade syftet att få kunskap om den formelle ledarens förmågor och kvaliteter skickar gruppen fram en spejare, en utmanare, någon som försöksvis gör anspråk på att ta över ledarskapet, kanske genom att leda gruppen bort från de krävande studierna i svenska, matematik eller engelska.

Gruppen – eller klassen – har därvid fått två eller flera ledare: den formelle ledaren samt den eller de informella ledare som söker etablera sig som klassens eller gruppens nya anförare. Ångesten i gruppen tilltar eftersom gruppmedlemmar nu måste välja – vem ska jag följa? Vilka blir konsekvenserna om jag följer honom eller henne? Vem blir jag om jag följer henne eller honom? Vart är jag på väg?

Komna så här långt förstår var och en att i det rådande ångestklimatet är det inte enkelt att lära sig något om ekvationer eller engelsk grammatik.

Den informelle ledaren känns ofta lätt igen. Den informelle ledaren söker – i allmänhet men inte alltid – leda gruppen bort från huvuduppgiften. Detta sker genom att nya uppgifter presenteras. Man kan börja prata om någonting som inte alls hör till huvuduppgiften. Man kan utlösa en liten eller stor konflikt med annan gruppmedlem, utmana den formelle ledaren och man kan tillhandahålla distraktion av olika slag.

Den informelle ledaren har lätt att få följare bland de gruppmedlemmar som känner sig illa till mods inför arbetet med huvuduppgiften. Användandet av grovt språk kan i det här sammanhanget ha en statushöjande effekt. Grovt språk kan fungera som maktdemonstration, särskilt då det visar sig att den formelle ledaren och dennes organisation står maktlös inför språkbruket. Extra besvärligt blir det för organisationen när det på väl synlig plats i klassrummet sitter ett plakat där man har formulerat skolans ”värdegrund.” I formuleringarna tas avstånd från allt som skulle kunna upplevas som kränkande språk eller beteende. Organisationens totala maktlöshet demonstreras i det fallet kraftfullt inför tjugofem fjortonåringar och en medelålders formell gruppledare.

I värsta fall går den här demonstrationen av organisatorisk tomhet och impotens av stapeln flera gånger i veckan, kanske flera gånger om dagen, termin efter termin.

I Kentaur möts en grupp ungdomar för att planera vad som ska sägas vid kommande polisförhör. Planeringen inför förhören är gruppens huvuduppgift. Man kan i pjäsen studera hur gruppen förhåller sig till de som i olika skeden försöker leda arbetet i gruppen. Man kan se hur olika avvikelser från huvuduppgiften hela tiden presenteras och utforskas. Vi kan uppleva och iaktta hur gruppen så småningom har enats om att det måste finnas en syndabock, någon som skall ta på sig hela gruppens skuld och bära bort den.

Att man i skolans värld tycker sig behöva syndabockar är inte ovanligt. Det kan handla om en eller flera elever, ett litet antal lärare och – rätt ofta – skolledningen. Den formulering jag återkommande stött på under otaliga skolbesök är ”Det här är egentligen en bra skola, men vi har några elever i åttan ( eller en skolledning som inte fungerar, eller några lärare som ständigt skall obstruera ). Om det inte var för de här personerna skulle allt vara riktigt bra här hos oss.”

Det man – i min erfarenhet – alltför sällan talar om i skolan är hur man skall få organisationen att fungera optimalt i förhållande till huvuduppgiften. I stället för att gemensamt definiera huvuduppgift – kanske terminsvis – ägnar man sig åt att låta lärare, elever och skolledning individuellt formulera ( ofta ordlöst i retorisk handling ) vad som för tillfället framstår som huvuduppgiften.

Somliga lärare vill i första hand ha en bra relation med eleverna. Andra lärare menar sig få en bra relation med eleverna genom att fokusera på ämnet. Somliga skolledare lämnar sällan sin expedition, utom för besök utanför skolan. Andra – rätt sällsynt – besöker regelbundet klassrummen och ger stöd och synpunkter på undervisningen.

När jag under många år arbetade med ungdomar som hade  svårigheter med eget destruktivt beteende var jag mån om att etablera ett samarbete med den unges familj.

I somliga fall var det fråga om en fosterfamilj, i andra fall var det – rätt ofta – fråga om en ensamstående mamma. Jag ville ha ett samarbete med familjen utifrån tanken att den jag möter är ett barn som skall  utveckla sin roll som elev.

Elevrollen är krävande, inte minst eftersom den skall formas och utvecklas i en grupp som består av jämnåriga vilka alla söker en roll. Jag har behövt ha kontakt med den som till vardags i hemmet hjälper barnet att utvecklas till ett mer moget och socialt kompetent barn.

Min uppgift som lärare var – som jag ser saken – inte framförallt att hjälpa ett barn att mogna. Att hjälpa barnet att mogna är vårdnadshavarens uppgift. Min huvuduppgift som lärare är att hjälpa eleven att ta och utveckla sin roll som elev. Krasst formulerat: skolan är inte en mötesplats för barn. Skolan är en plats där barn skall hjälpas  att ta upp och och utveckla en elevroll i syfte att skaffa sig kunskaper så att en fungerande vuxenroll i ett föränderligt samhälle så småningom kan fås att fungera. Skolan är den organisation inom vilken det här utvecklingsarbetet skall äga rum. Varje elev ingår som konstruktiv eller destruktiv medlem av en organisation för lärande. Elever med fallenhet för självdestruktivitet tenderar att så långt möjligt bära sig åt som om de inte är annat än individer. Ungdomar benägna att vara destruktiva har inte sällan regressiva ambitioner. Till synes stora ungdomar kan under tillräckligt gränslösa förhållanden  förvandlas till treårsbarn i nästan vuxna kroppar.

Åter till grovt språk: användandet av grovt språk är ytterst ett uttryck för maktkamp. Det man vill ha makt över är definitionen av situationen. Skall man som potentiell elev kunna vägra att vara elev och i stället använda skolan som social arena eller en uppehållsplats där man får lunch och ett element att sitta när det är kallt? Eller skall man i skolan möta en hållning som vidhåller att skolan är en plats och en organisation för ungdomar vilka vill vara och utvecklas som elever?

Jag har besökt skolor där det visat sig att före detta elever eller elevers vänner uppehåller sig i skåphallen och i korridorerna. Skolan har då berövats något av sin identitet.

När skolan börjar glida iväg och bli någonting som kan vara vad som helst är fara å färde. Den skola som är riktigt illa ute har på skolhusets tak en skylt som alla ser men ingen talar om. På skylten står: ANYTHING GOES!

Skolorganisationen måste bevaka, hålla och utveckla sina gränser och man måste upprätthålla sin organisatoriska identitet. Att organisationen hamnat på ett sluttande plan och är på väg att bli någonting mindre funktionellt kan undersökas och problematiseras med hjälp av Larmspiralen.

När man i en skolorganisation regelbundet har svårigheter med vad som finns i de första nio fenomenen i Larmspiralen har organisationen avsevärda problem. Märk: som jag ser saken är inte problemet att Anders svär, Bella försover sig, Christianos skolkar och Yasmin skrattar så fort någon i klassen yttrar sig. Som jag ser saken är det inte fråga om att hitta de enskilda individer som av olika skäl tillhandhåller ett problem. Skolans uppgift är inte att peka ut en syndabock.

Som jag ser saken handlar det om att utveckla organisationens arbete så att det grova språket, de sena ankomsterna, den olovliga frånvaron och det kränkande beteendet i klassrummet blir mindre frekvent. Det arbetet bör inte vara individcentrerat. Organisatoriskt arbete rör utvecklandet av organisatoriska rutiner. På den tiden då jag arbetade med elever som var duktiga på att skapa oreda omkring sig etablerade jag ett tätt samarbete med elevens föräldrar. Det hände att jag hade elevers föräldrar i klassrummet medan jag undervisade.

Om skolorganisationers arbete kan man ha olika tankar. Riktigt besvärligt är det när samtalen om organisationen och dess arbetssätt inte äger rum inom ramen för organisationens verksamhet. Risk finns att det då skapas personalkotterier och ett antal informella ledare. Därvid kan en ångest liknande den som kan upplevas i ett klassrum med svag formell ledning uppstå i personalgruppen. Det som sker i personalgruppen tenderar därvid att förstärka dysfunktionella uttryck i klassrummen. Det som då utvecklas kan beskrivas som en parallellprocess.

Om man i organisationen inte utvecklat arbetsformer så att den kan hantera sådant som grovt språk och sen ankomst har man klena möjligheter att ta itu med sexuell gränslöshet och sexuella övergrepp.

Larmspiralen ser ut såhär:

1   Grovt språk.

2   Sen ankomst.

3   Olovlig frånvaro.

4   Fniss eller suckar när någon yttrar sig i klassrummet.

5   Förklenande kommentarer rörande kläder, utseende eller prestationer.

6   Återkommande gliringar och sårande tilltalsord i klassrummet.   

7   Elever vistas i skolans korridorer i stället för att gå till lektioner.

8   Förtal.

9   Utfrysning.

10  Snatteri.

11  Glaskross, sönderslagna toaletter, förstörda möbler i skolans lokaler under pågående skoldag.

12  Verbala sexuella trakasserier eller intensivt stirrande eller gloende.

13  Tafsande eller oönskad beröring.

14  Hot.

15  Ringa misshandel – kräver ej läkarbesök.

16  Utlösande av brandlarm utan att det förekommer brand i lokalen. 17  Personrån. Elever rånar elever.

18  Personrån. Främmande tränger in i skolan och rånar elever.

19  Grov stöld – stöld där någon form av inbrott förekommer.

20  Beskyddarverksamhet så kallad ” bötning ”.

21  Försäljning av alkohol eller droger.

22  Hatbrott.

23  Anläggande av brand under pågående skoldag.

24  Kriminalitet i gäng där samma gäng är aktivt på två eller flera områden.

25  Hot med tillhygge eller vapen.

26  Försäljning av stöldgods eller försäljning av droger.

27  Grov misshandel – kräver besök hos läkare.

28  Anläggande av brand där attack på larmanordningar förekommer eller brand anläggs på olika ställen samtidigt.

29  Försök till våldtäkt.

30  Frihetsberövande.

31  Återkommande misshandel av samma offer.

32  Våldtäkt.

33  Upplopp – skolan invaderas av våldsamma gäng som skingras av polis.

Som en avslutande övning för personal och elever som sett en föreställning av Kentaur föreslår jag: undersök vilka av de fenomen som nämns i Larmspiralen som också gestaltas på scenen i Kentaur.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *