Mitt skrivande

Mats Wahl
maj 2018

Min favoritberättelse var Elsa Beskows ”Sagan om den lilla lilla gumman.” Jag var tre år, kunde sagan utantill och tyckte om att framföra den för de mostrar som ville lyssna. I en enkel bemärkelse var jag som treåring skådespelare. Jag kunde min text utantill och presenterade den med stort allvar. Bland mostrarna hade jag en trogen publik. 

Tidigt begrep jag att det är någonting särskilt med att vara den som framför en berättelse, den som skaffar sig en publik, den som har någonting att säga. Jag gissar att jag kunde känna min mammas stolthet i de här situationerna. Jag var i centrum, blickar riktades mot mig och jag dominerade rummet. Året hette 1948, jag bodde på norra Gotland och hade fått smak på böcker och berättelser, men det skulle dröja ytterligare fyra år innan jag hjälpligt kunde läsa på egen hand.

Som förskolebarn hade jag en bokhylla. Den var drygt halvmeterbred, försedd med tre hyllor, stod bredvid sängen och var ljusblå. När jag började skolan fick jag ett skrivbord. Bordet var till höjd och storlek anpassat till ett sjuårsbarn. Det fanns en stol i lämplig storlek och på kortsidan mellan benen satt en stålstav på vilken en rulle ritpapper var fastsatt. Bokhylla och skrivbord. Det tycks som om delar av min framtid planerats innan jag kunde läsa.

I skolan trivdes jag rätt väl under de första sex åren. Det här var på den tiden då skolbarn förväntades lära sig psalmer utantill. Jag begrep redan som barn att Kolmodins sommarpsalm är stor lyrik, även om ordet lyrik var okänt för mig. Min kamrat Olle Seffers pappa var lärare i min skola. Olles pappa förestod också skolbiblioteket. Det var skollärare Seffers som föreslog att jag skulle läsa den förkortade versionen av Robinson Kruse. Jag var tio år och läste berättelsen om Robinson gång på gång innan jag med mamma, styvfar och halvbror flyttade till Stockholm hösten 1957. 

Berättelsen om Robinson har en struktur som återkommer i en hel del av mitt läsande i tolvårsåldern. Någon lämnar hemmet, hålls inspärrad eller fången, flyr, återvänder och har vunnit kunskap om sig själv, livet och levandet. Delar av det här schemat kunde jag finna inte bara i berättelsen om Robinson utan också i Greven av Monte Christo, Skattkammarön, Huckleberry Finn, Enid Blytons femböcker och en del annat som jag slukade.

Mitt läsande som barn ser jag som flykt. Den flyende och den flyendes strapatser fann jag skildrade i mycket av det jag läste. 

”Jag vande mig vid att ”hitta på ” mycket tidigt. Verkligheten, som är ett alldeles för fint ord, blev varmare, lustigare och roligare att titta på om man gjorde om den. Inte mycket, men så att det räckte. ”

Stig Dagerman: ”Ett barns memoarer.” 

Medan vi bodde på Gotland hade jag många kamrater. Mina lekar var varierade, ofta fantasifulla och ibland farliga. Jag tyckte om höga höjder. Byggnadsställningar hörde till favoritlekplatserna.

Ett antal upplevelser före tolv års ålder formade delar av mitt sätt att se på världen. Min mor, dotter till en folkskollärare, blev som artonåring gravid. Hon gifte sig med barnafadern, följde honom till Malmö och jag föddes. Efter två år återvände min mor med mig till föräldrahemmet. Därmed tog min relation till min far slut. Min far återsåg jag när jag i femtioårsåldern sökte upp honom. Jag hade då sedan femårsdagen inte fått livstecken från honom, inga vykort till födelsedagar, inga förfrågningar om hur mina studier framskred. För min far var jag en person som inte fanns, en varelse som i hans hemliga fantasier helst hade varit död. Så är det för många och det behöver inte nödvändigtvis utlösa annat än någorlunda hanterbar sorg och vrede. I mitt fall följde några andra upplevelser. Tagna tillsammans skapade de en hotande föreställning – jag tror inte att det var en vanföreställning – om att jag helst borde vara död.

När min far försvunnit ur mitt liv togs jag om hand av mormor och morfar. Med dem levde jag i fyra år. Mormor och morfar hade 1926 förlorat sonen Inge. Den fjortonårige Inge avled som följd av ett beslut som fattats av morfar. Inge ådrog sig reumatisk feber efter att med förkylning i kroppen tvingats att under två dagar plocka potatis på en regnblöt åker. Den reumatiska febern gav oerhörda smärtor. När man rörde vid Inges kropp skrek han. När han skulle vändas i sängen vände man honom i lakan. Inge åt Albyl så att läpparna vitnade. Morfin ordinerades inte. Strax efter att Inge avlidit hösten 1926 föddes flickan som senare skulle bli min mor. Hon fick namnet Ingegärd, gärden till Inge. 

Två år gammal bodde jag med far och mor hos min farmor i en villa utanför Malmö. En av mina morbröder kom på besök. Han rapporterade till mormor och morfar att min mor och hennes son inte hade det bra.

Nu klär sig morfar i sin mörka kostym, tar hatt och käpp och ger sig med rälsbuss, båt och tåg iväg till Malmö för att undersöka hur dottern och barnbarnet har det. Det här sker sommaren 1947. Jag är två år.

Morfar var född 1886, bondson, folkskollärare, far till åtta barn, överförmyndare i Slite och Boge, en man med kommunala uppdrag. Sannolikt tyngdes han av skuldkänslor efter Inges död tjugo år före Malmöresan.

Nu anländer morfar till villan utanför Malmö. Genast samlar han min farmor och min far för samtal i köket. Det som skall avhandlas är dotterns och barnbarnets framtid. Den unga kvinnan som är min mor får inte tillträde till mötet. Hon sitter med sin tvååring utanför köksdörren och lyssnar.

Efter en del resonerande ställer min morfar frågan till min far:

     Vem vill du ha, din mor eller min dotter?

Min far lär då ha svarat:

     Då väljer jag mor.

Morfar skall härvid ha meddelat att han återvänder till Gotland. Han har rest sig, sagt adjö och berättat att han ger sig iväg med dotter och barnbarn påföljande dag. 

Dagen därpå kommer min far till Malmö central för att ta avsked av kvinnan som ännu är hans hustru och den son han inte skall återse på femtio år.

Stående intill lokomotivet skall morfar ha tagit mig ur mammas armar och lagt mig i famnen på min far. Efter en kort stund skall morfar ha tagit mig tillbaka med orden:

  Nu vet du hur det känns att ha förlorat ett barn.

Komna tillbaka till Slite lär mormor ha stått på förstutrappan. Morfar skall då, enligt min mamma, ha lagt mig i mormors famn, omfamnat mormor och mig och gråtande yttrat:

     Nu har vi fått Inge tillbaka.

Under de följande fyra åren levde jag hos mormor och morfar i tre olika hus, två i Slite, ett i Visby. Först när min mamma 1952 gifte sig med en ny man flyttade jag ihop med henne. En rest av det här är att jag inte har några minnen av den tid då jag kallade min mor mamma. Rätt tidigt har jag börjat kalla henne det jag hörde andra säga: Inga. 

I vilken utsträckning jag i mormors och morfars ögon var den återuppståndne Inge kan jag inte veta. Mormor och morfar höll mycket av mig och sannolikt utvecklade jag föreställningar om att morfar var min pappa och mormor min mor. I min värld av glidande vanföreställningar blir min mamma min syster. Att jag övergår till att kalla min mor Inga ter sig begripligt. 

Det jag som barn inte förstår är konsekvensen av mitt namngivande. Jag har blivit faderlös och gjort mig moderlös. Jag har utvidgat en förlust och kanske förberett mig för att de kvinnor som under en kort tid skall finnas i mitt liv kommer att uppträda maskerade. ( se på nätet ”Nurses” av Richard Prince.)

Medan jag levde med mormor och morfar i Slite hände någonting omtumlande. Försommaren 1948, då jag var tre år, fick jag fyrtio graders feber. Provinsialläkaren tillkallades och det konstaterades kikhosta, lunginflammation och vatten i lungsäcken. I taxi transporterades jag till lasarettet i Visby. Där isolerades jag i ett litet rum i tjugoåtta dagar. Tjugoåtta dagar är en stor del av en treårings livstid. Min feber låg inledningsvis runt fyrtio grader. De som kom för att vårda och sköta mig var kvinnor i blå klänningar, vita förkläden med axelband, toppiga mössor och munskydd. 

Jag minns sängen med gula emaljerade stålgaller. Rummet måste ha varit södervänt, jag minns solljuset genom fönstret. Under de tjugoåtta dagarna fick mamma, mormor och morfar inte besöka mig. Jag var i de maskerade kvinnornas vård och våld. Kvinnorna tyckte om att ta min hand och dra den till sig genom gallret. Med en liten vass kniv stacks hål i mitt finger. Ett fyrtio centimeter långt glasrör användes för att suga upp blodet. Jag minns blodpelaren som steg uppåt mot det uppvikta munskyddet och kvinnoläpparna. Jag minns situationen som lustfylld. Det lustfyllda måste ha varit att ensamheten i rummet för en stund var bruten. I dag tycker jag om att se mitt blod. Jag tycker om färgen. Sannolikt räddades jag till livet av Alexander Flemings penicillin. När jag kom hem var jag enligt samstämmiga berättelser från släktingar ”ett annat barn.”

Från att ha varit en utåtriktad och livlig pojke hade jag blivit tystlåten, ruvande och tillbakadragen. Doktor Palmgren på lasarettet i Visby hade upptäckt ett hjärtfel. Kammaren och förmaket arbetade i olika takt. Doktor Palmgren konsulterade docenten Mannheimer på Karolinska sjukhuset. I svaret på Palmgrens fråga rörande prognosen skriver Mannheimer att ”de ofta lever länge.” Mannheimer meddelar också att han själv aldrig medicinerat den här sortens besvär med efedrin. Jag vet detta eftersom jag för några år sedan rekvirerade mina journaler.

Det som inte nämns i journalerna från 1948 är att jag sannolikt blev berättare under sjukhusvistelsen.

Den berättare jag är idag skapades antagligen under det inre tryck som kom ur vanmakt, skräck och längtan. Som treåring hade jag hög feber under lång tid. Vilka feberhallucinationer ett treårsbarn kan skapa vet jag inte, men gissningsvis var hallucinationerna blandade och innehöll fragment av de frånvarande. Där fanns en blick från pappa, en kyss från mamma, en smekning från mormor och där fanns morfars röst när han läste för mig. De frånvarande blandades bakom fantasikammarens ridåer med erfarenheter hämtade ur det närvarande och pågående. De ständigt återvändande maskerade kvinnorna, de märkliga åtgärderna med små vassa knivar, det långa blodfyllda röret, läpparna bakom munskyddet. Den oerhörda ensamheten, den allt omfattande upplevelsen av att vara förpassad till ett obegripligt, drömlikt och hotfullt sammanhang. Lusten att förstå, lusten att behärska, kontrollera, rymma och hämnas. 

Det bör i treårsbarnet ha funnits en lust att med små vassa knivar sticka hål på någonting och låta blod sippra fram, droppa, översvämma och dränka den omgivning i vilken jag själv höll på att drunkna. Den som har vatten i lungsäcken är i färd med att drunkna i sina inre oceaner. 

När jag i dag ser bakåt och betraktar mina romaner, teaterpjäser och filmmanus ser jag en påfallande våldsamhet och en upptagenhet av döendets omständigheter.

Ett treårsbarn har inga föreställningar om döden men kan ha starka upplevelser av förlust. Barnet kan uppleva sig ha förlorat sig själv i ett okänt sammanhang och barnet kan uppleva den skrämmande och påträngande närheten av maskerade kvinnor som ständigt återvänder med nya vassa knivar.

Försedd med diagnos rörande hjärtfelet hemförlovas jag och är förändrad, men den kanske största ännu omärkbara förändringen är gömd. Den finns inuti mig som en också för mig själv okänd önskan och inriktning. När Ernest Hemingway i juli 1961 tar sitt liv läser jag om honom i den morgontidning som finns i mitt hem. Hemingway var en för mig okänd författare, jag hade aldrig tidigare hört hans namn. Jag var den sommaren sexton år.

Kanske var det den sorgsna blicken på tidningsfotografiet, kanske var det självmordet, kanske var det vad som skrevs om hans berättelser, jag vet inte vad som fångade mig. Jag skyndade till biblioteket vid Medborgarplatsen i Stockholm och lånade den Hemingwayroman som råkade stå på hyllan – Farväl till vapnen.

När jag återvände hem med den lånade boken i handen hade jag redan börjat läsa och samma kväll visste jag vad jag ville göra med mitt liv. Jag ville skriva.

Sedan 1952, då min mamma gift sig med Arne, hade jag en styvfar. Arne och jag levde intill varandra som två fiskar i en damm. Den som såg oss kunde få intrycket att vi var varandra nära, men så var det inte. Vi var främmande för varandra och oförstående inför varandras närvaro. 

Arne var för mig en obegriplig människa. Han tyckte om att tvätta och vaxa bilen och han tyckte om att klippa gräsmattan. Han var högerman, men drog sig inte för att första maj spela Internationalen på trumpet medan han marscherade under fanorna i cementfabrikens orkester. Arne läste sällan en bok och ville aldrig gå på bio. Han var bitter och argsint, skötsam, ordentlig, sparsam och plikttrogen. Han var en sådan som på 1950 – talet kallades ”en bra karl.” Arne hade ambition, var flitig i arbetet och framgångsrik som försäljare av impregneringsfärg. Om någon i hans närhet yttrade namnet Tage Erlander blev han röd på halsen. Om någon nämnde namnet Olof Palme blev han svart i blicken och såg mordlysten ut.

I dag fantiserar jag om att Arne var utsänd av min far med uppdrag att se till att jag skulle förstå att jag var död, att jag var en person som egentligen inte finns, att jag är någon som man inte pratar med. Under de tjugo år då jag levde nära Arne förde vi inte många samtal. Vi hade när jag var i artonårsåldern några skrikande utbrott mot varandra rörande politiska frågor. Det var det närmaste vi någonsin kom ett samtal. När jag försökte prata med Inga tyckte han om att avbryta. Han hade ofta en hånfull inställning till Ingas tankar och åsikter. Först då Arne var död kunde jag få en relation till den jag så gott som alltid kallat Inga, hon som var min mor.

För Arne var jag en post i kassaboken. Jag fick mina böcker, men aldrig en fråga rörande vad böckerna handlade om. Jag fick mina biobiljetter, men ingen fråga om filmen och dess innehåll. Jag fick kläder och veckopengar, men trots att jag syntes i räkenskaperna fanns jag inte.

Hjärtfelet ledde till att jag inte fick vara med i skolgymnastiken. Under mina första sex skolår stod jag bredvid läraren när kamraterna spelade brännboll. Jag kan inte minnas hur det kändes och kan inte minnas vad jag tänkte. Det föreslogs aldrig att jag i stället skulle sitta i klassrummet och läsa, någonting som jag skulle ha uppskattat. Jag stod där och tittade, år efter år, vid sidan av, utanför. Jag lärde mig att jag är den som aldrig tar lyra och aldrig springer frivarv. 

Det måste på ett eller annat sätt ha känts, men jag minns inga känslor. Inte en enda, trots att jag tydligt ser dem framför mig, den långbenta Agneta som alltid sprang frivarv och Sulef som ständigt tog lyra.

När jag summerar mina erfarenheter från tiden före tolv års ålder hittar jag många vuxna som tyckte om mig, som brydde sig om mig och uppskattade min person. Jag hittar också pappa, han som till femårsdagen sände mig en bok med sagor av H C Andersen, sagor som påfallande ofta handlar om små barn som dör. Efter femårsdagen kommer från pappa ingenting.

Dagarna och nätterna på sjukhuset. Lasarettet i Visby, mitt heartbreak hotel. Morfar som stal ett barn och gav det till mormor med orden ”Nu har vi fått Inge tillbaka.” Arne, mannen som gjorde sin plikt, försörjde mig och år efter år avstod från att prata med mig. 

Till följd av hjärtfelet fick jag inte delta i skolgymnastiken och jag fick inte gå i simskola. Att jag som nioåring ännu inte kunde simma höll på att bli min död, men så småningom lärde jag mig simma på egen hand.

I Stockholm hade jag svårt att finna mig tillrätta. Jag gick i en realskola där samtliga elever var pojkar. Lärarna var skrämmande, läxorna långa och de elever om inte höll måttet uppmanades sluta.

I den här skolan hade Stig Dagerman och Per Olof Sundman varit lärjungar. ”Lärjunge” var det ord som användes i häftet med skolans ordningsregler. Ordningsreglerna handlade huvudsakligen om allt som var förbjudet.

Under de år som jag hörde till skolan nämndes aldrig namnet på de två författare som därstädes varit lärjungar. Först långt efter att jag slutat i skolan begrep jag att det en gång funnits två blivande författare bland de tidigare eleverna. Det hade kunnat betyda ett och annat för mig om jag fått veta.

I gymnasiets andra klass bytte jag skolform. Jag tog lärarvikariat på dagarna och läste på kvällsgymnasium. Jag hade börjat medicinera mot nedstämdhet och ångest och behövde pengar till medicinen.

På den tiden kostade fem gram tjugofem kronor. Fem gram gräs är vad som ryms i en tändsticksask. Ett rör Preludin med tjugo tabletter kostade fyrtio. På apoteket kunde jag köpa en platt plåtask med tio kanyler i grovlek arton. Den tvåmilliliters injektionssprutan var gjord i förnicklat stål. Glaset var graderat och på kolven satt en infälld stålring som gjorde kolvglidet mjukt. Ett apoteksbiträde frågade vad jag skulle ha sprutan till. Framför henne stod vad som såg ut som en ordentlig pojke med ett en smula barnsligt ansikte. Jag svarade att jag skulle smörja mitt elektriska tåg. Kanske var jag en aning långhårig, klädd i brun manchesterkavaj, blå jeans och bruna skor. Skjortan var blågrå och hade ett posthorn på bröstfickan. Jag hade jobbat en sommar som brevbärare på Stockholm fyra. Gräset började jag röka under en Parisresa samma år som Kennedy dog i Dallas. Injicerandet började jag med året därpå. 

Vi var en grupp om sex. Fyra pojkar, två flickor. Vi skapade vad som liknade en ny familj. Under några år träffades vi mer eller mindre varje kväll. Jag var arton och den äldste när vi började umgås. Inledningsvis rökte vi hasch och gräs. Fyra av oss började efter ett tag injicera. Den känsligaste av oss dog så småningom av en heroinöverdos. Flickan som var yngst såg ut som Jean Seeberg i Till sista andetaget. I medelåldern tog hon sitt liv. 

Några av oss fick gulsot. En av oss var en period intagen på Sankt Görans ungdomspsykiatriska klinik. Vi var en kreativ grupp med litterära och konstnärliga intressen. Vi var också moralister med åsikter om brott som begicks på andra sidan jorden. Samtidigt var vi i full färd med att ta livet av varandra. Vänskap till döds var vårt aldrig uttalade motto.

Efterhand blev jag mer och mer intresserad av mitt arbete som lärare. 

Samtidigt blev jag mindre intresserad av min självmedicinering. Jag hade läst litteraturhistoria och socialantropologi vid Stockholms universitet och förstått att den akademiska banan var en bana för andra, inte för mig. Utan någon som helst lärarutbildning kom jag att arbeta i nästan tjugo år som lärare. Huvudsakligen arbetade jag med ungdomar som hade stora svårigheter med sig själva och sin omgivning. Jag tyckte att jag förstod dem och fann arbetet meningsfullt.

När jag 1978 publicerade en bok om mitt arbete med störande och självförstörande ungdomar förändrades mitt liv. Jag var en outbildad lärarvikarie. Nu blev jag anlitad som expert på hur man i ett klassrum hanterar situationer där fjortonåringar kastar stolar omkring sig, gråter och skriker och ibland hoppar ut genom fönstret för att strax klättra upp på skolans tak. Jag bjöds att leda seminarier vid merparten av landets lärarhögskolor. Jag tyckte att jag hade någonting att tillföra och ett och annat av det jag vid den här tiden uträttade tror jag var rätt bra. Till synes paradoxalt betonade jag i mitt arbete ständigt vikten av gränser.  Gränslöst beteendet hade jag erfarenhet av, så betonandet av gränser, till exempel mellan klassrummet och andra rum, var inte taget ur luften.

I dag har jag publicerat ett femtiotal böcker, fått ett antal berättelser filmade, blivit spelad på Dramaten och belönats med ett dussin litterära priser. Snart är jag så gammal att skrivandet får avslutas.

Vad var meningen med alla berättelserna? Vad skulle skrivandet tjäna till?

Någonstans säger Marguerite Duras: ”Att skriva är att skrika ljudlöst.” Det låter som någonting jag känner igen. 

Vad är det som skriks ut när jag under tystnad gör svarta tecken på vitt papper, svarta tecken på vitt papper, rad efter rad?

Vad är det skådespelarna i ”Kentaur” skriker till varandra? Varifrån kommer de gestaltade människornas förtvivlade ord?

Kanske kommer ordflödet, skriken och åtbörderna ur någonting som ligger bortom den gärning de tillsamman är skyldiga till? Kanske kommer deras förtvivlan ur det livet ständigt ställer oss inför –   kombinationen av oändliga möjligheter och fullständig vanmakt.

Vi är alla fångade i livets bur. Våra burar kan se ut på olika sätt, villkoren är ändå desamma för oss alla – frihet och fångenskap, möjlighet och vanmakt. 

Vi skriker alla – mer eller mindre ljudlöst. Kanske är skrikandet vad som är allas vår uppgift – att skrika högt och så tydligt som möjligt.